På min födelsedag tog jag mig en sväng till Fotografiska för första gången. Av allt jag såg på utställningarna där var fotografiet här ovan det som jag stod och granskade mest noggrant. Bland hundratals kukar föll jag trots allt för blommorna. Kanske för att det är så plastigt och dött, samtidigt som det vibrerar av liv. Det är ju sådär äckligt. Att man dras till nånting rent impulsivt och ibland inte ens kan förklara det. Såg idag en kvinna på tunnelbanan som till det yttersta ansträngt sig till att efterlikna perfektion. Resten av färden satt jag och repeterade orden “en ordnad tillvaro” i huvudet. Det fascinerar mig. Den felfria ytan. Den som bara måste dölja trasighet och åter trasighet där bakom. Smutsen är så mycket mer intressant när den inte är uppenbar, när den måste grävas fram.